Idag känner jag att jag vill tillägna den här bloggen till min älskade lillskrutta som är mitt allt och min ögonsten. En tanke slog mig häromdagen, hur min livssituation skulle ha sett ut idag om jag inte haft henne.

Ni som känner mig vet ju att jag fick min sjukdom 1999 och har haft några jobbiga perioder emellanåt men jag är enormt tacksam över att den var lugn under hela min gymnasietid så jag kunde slutföra mina studier och ta studenten för ironiskt nog så började sjukdomen bråka igen under hösten 2003, någon månad efter jag tagit studenten och för att sen därefter vara instabil och blossa upp lite då och då med diverse komplikationer.

Vårvintern 2004 började suget i hundtarmen ta fart igen, har ju varit hundintresserad under hela gymnasiet och varit hundvakt åt kompisars hundar och fått låna dom på diverse aktiviteter och lärde mig en massa samtidigt som jag hade riktigt kul =) Å - du minns när jag lånade din Chili den dagen då vi hade hundkursavslutning nåt på kvinnersta - tro fan att vi cyklade 2 mil den dagen om inte mer, var ju först till dig i vivalla, från stan och hämtade Chili - cyklade tillbaka till stan och bussen och sen tillbaka igen för att lämna gumman och hem till mig igen, fick ju en massa bra träning den dagen ju och enkel sträcka är ju typ 4-5 km.

Tillbaka till ämnet.. Började utforska sidor på nätet om alla möjliga raser och fastnade för några stycken och en av dom var leonbergern och då började man kolla mer och mer om rasen och blev bara ännu mer förälskad och jag blev bara ännu gladare när jag hittade en kennel som verkade riktigt toppen som fanns nära och som skulle ha valpar som var leveransklara alldeles lagom till den tid jag ville ha hem den =)

Första kontakten togs och 3v efter valparna föddes var jag dit på första besök och man var helt såld på dessa små pälskorvar som kravlade runt i valplådan, så söta! Ännu sötare var de 2 veckor senare vid 5v då man var dit nästa gång - ljuvliga små varelser och en av dom var extra envis och skulle bara attackera syrrans skor och den lilla busen var min lillskrutt *skratt* envisare valp än henne har man då inte sett till - var enormt busig!

1,5 vecka senare visste jag vilken som skulle bli min och det var hon som hade mer eller mindre tuggat sönder syrrans skor vid senaste besöket och jag var helt såld! Veckorna som var kvar sen var oliiiidliga för man ville ju ha hem henne fortast möjligt men jag fick ändå vänta tills hon blivit 10v pga jag kunde ändå inte få hem henne tidigare pga mycket som hände då och jag ville ha lugn och ro hemma när hon skulle komma hem, fyllde ju nämligen år dagen innan och skulle ha en massa folk här och massa annat som man skulle hinna med och då var det bara dumt mot henne att få komma hem då..

Nu har det gått fyra år snart för hon fyller nämligen fyra nästa månad och tiden har varit underbar och jag har fått en massa nya kompisar inom hundvärlden som jag aldrig skulle ha träffat annars, riktigt härlig gäng som jag ofta träffar på utställningar och dylikt. Dessa underbara personer har jag aldrig fått chansen att träffa om jag inte skaffat Bonita, man kan också undra hur jag hade mått egentligen eftersom min sjukdom är så lömsk och man vet aldrig när den slår till, man kan må riktigt bra länge för att sen vara nere i en svacka med värk i kroppen och knappt någon energi men tack vare Bonita orkar jag ta mig igenom vardagen. Hon är mitt syre, utan henne kan jag inte andas och hon tvingar mig att leva varje dag om man säger så för hon har ju sina behov som jag måste se till att hon får ta del av varje dag och detta har hjälpt mig mycket under perioderna som jag mått dåligt pga värk osv samtidigt så ser man på henne att hon förstår väldigt mycket för när jag varit nere så har hon kommit och buffat på mig och liksom frågat "matte hur mår du?" jag vet hon inte kan prata men vi förstår varandra mycket bra ändå för det ser man på henne och igenom hennes kloka ögon.

Hade jag inte haft henne.. ja jag vågar inte ens tänka den tanken på hur min livssituation skulle ha sett ut idag utan hund. Säkert så hade jag mått dåligt och allt det där och ja varit en helt annan person, det är jag säker på.. Men nu behöver det inte vara så =) Jag är också enormt tacksam över att jag har Thomas och min underbara familj som finns där för mig när jag behöver det som allra mest, hade aldrig orkat ta mig igenom allt jag genomlidit genom sista tiden utan er.

Snart är det dags för Avesta också, håll tummarna för oss där =) bara 37 anmälda så det ska bli spännande och se hur det går, 2a certet kanske?

Tjingeling!